Kurshelg 1. Shamansk Healing. När vägen väljer dig.

Shamansk Healing – Initieringen.

Den första helgen på min tvååriga utbildning i Shamansk Healing är avslutad och jag känner hur något har fördjupats i mig. Den här vägen har funnits där länge. Som en igenkänning jag burit i kroppen under många år men försökt att ignorera av olika anledningar som varit inlindade i rädsla, men med tiden har det blivit allt tydligare att min väg handlar om att minnas det som redan finns där.

~• När vägen väljer dig •~

Kampen i mitt liv har hela tiden varit vilken väg jag ska vandra. Längtan efter att få känna mig som en vanlig person, och inte bli förminskad, eller bli stämplad som den ‘galna’ eller ‘hon som är ‘så känslig’. I hela mitt liv har jag känt allt, på djupet. Jag har sett det som inte går att ta på, känt det som andra trycker undan. Sorg, smärta och rädslor. Länge vandrade jag med att inte veta vad som var mitt och vad som tilhörde någon annan, jag var som en tvättsvamp som sög upp allt i mitt eget energifält. Tillslut skrek kroppen, men inte ens då var jag redo att omfamna min andlighet och mediala sinnen. Kroppens förmåga att känna och veta. I stället var den lätta vägen att stänga dörren och låtsas att vara som vanligt folk. Jag valde att blunda. Jag stängde dörren.

Men när vägen väljer dig, finns det inte något val? När vi försöker springa från något, brukar det ha en tendens att hinna ifatt en. En sådan kraft går inte att förneka. Trycket i bröstet jag levt med senaste åren är svår att beskriva. Jag kapitulerar nu. Det finns inte längre en önskan om att passa in. Det finns bara en önskan att omfamna det som lever inom mig, och vandra vägen genom mörker och ljus. Bara att öppna den här hemsidan och visa mig själv har varit ren skräck och ångest för mig. Jo, jag får väl göra vad jag vill med mitt liv, men att det ska vara så svårt för mig själv att förstå det?

År 2024 blev året då en ny och betydligt större initiering skulle pröva min livsväg om att byta riktning. I slutet av året dog min vän plötsligt i en olycka, och det kom att förändra mitt liv på ett sätt jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Jag kunde inte längre förneka det jag egentligen redan visste. Vad jag innerst inne längtade efter. Genom traumat tvingades jag möta många delar i mig själv som jag under flera år hade försökt fly ifrån. Någonstans visste jag att resan ner i mörkret bar ett budskap, att kapitulera för min väg framåt och omfamna mitt andliga uppvaknande som jag länge förminskat och tryckt undan.

Medicinhjulet och riktning Syd

Den första vandringen hem till hjärtat börjar i syd, nära jorden, vårt rotchakra. Här möter vi elementet Jord och Ormens medicin. Syd för oss ner till våra rötter, till den plats där våra tidigaste erfarenheter av trygghet, tillhörighet, kärlek och överlevnad har format oss och våra mönster. Det är också här vi möter de instinktiva delarna av oss, de som reagerar långt innan tanken hunnit formulera vad som händer.

Ormen bär en gammal symbolik av livskraft, transformation och återfödelse. Hon lär oss att förändring ofta börjar när vi vågar stanna kvar i kroppen, och inte fly upp i huvudet. När vi börjar lyssna blir det möjligt att se vad som faktiskt rör sig under ytan och var en äldre del av oss fortfarande försöker hålla kvar vid något som inte längre tjänar oss. När vi slutar fly och istället lyssnar till vad det försöker visa, kan våra mönster börja förändras.

Ormen är också en arketyp för kundalinin, den vilande livsenergin som reser sig genom kroppen när något inom oss börjar vakna. Den kraft som hör samman med vår kreativitet, sexualitet, intuition och förmåga att känna. Samma kraft kan ligga bunden under lager av rädsla, skam och sådant vi en gång behövde hålla tillbaka för att känna oss trygga.

Riktning Syd tar oss också tillbaka till det inre barnet. Till den del av oss som en gång tog emot världen helt utan filter. Som kände innan den kunde förstå. Som lärde sig vad kärlek var genom hur den blev mött, och hur vi skyddade oss och stängde av när världen blev för stor, för kall eller för oförutsägbar. När dessa gamla lager börjar lossna frigörs ofta också energi som länge varit bunden i försvar, rädsla eller anpassning. Rötter växer i mörker innan något syns ovanför marken. Fröet vilar tills tiden är inne. Det som ska transformeras får först brytas ner, och det som varit dött blir med tiden näring åt nytt liv. Ormen ömsar sitt skinn när kroppen har vuxit ur det. Det gamla som har burit henne genom en del av livet, lämnas kvar. Och där, långt under allt det vi lärt oss att vara, vilar den ursprungliga kraften kvar, i väntan på att du ska omfamna den.

Den Shamanska vägen, en resa där själens djup och kroppens helande får ta plats.

Dessa två kommande år är en hyllning till mig själv. Att hämta tillbaka min egen kraft. En hyllning till mina känslor och till mitt högre medvetande. Att vandra den vägen som hjärtat viskar om, den väg där naturens medicin och gemenskapens kraft vävs samman i magi och djup visdom. Transformation, kraften och viskningar från förfäder, förmödrar och urgamla ceremonier visar mig in i djupare kontakt med själv, Moder jord och hennes natur.

Det finns en väg som bara du kan gå

Det finns en väg som är orörd och mjuk. En stig som inte följer prestation, bekräftelse eller logik. Att vandra den vägen är att minnas vem du är, bortom mönster, masker och förväntningar. Vägen hem till dig själv ~ till din inre visdom och kraft.  Det är den väg som ingen annan kan visa dig. Den kanske kommer som en stilla viskning, en längtan eller en riktning du inte kan förklara. Du bara vet.

Det finns en väg som bara du kan gå. 
Ditt hjärta minns den.

Linn