Det går samtidigt inte att prata om hälsa utan att prata om systemen runt omkring den
Mat är en industri. Läkemedel är en industri. Kosttillskott är en industri. Wellness är en industri. Det finns enorma ekonomiska intressen på alla sidor av samtalet om vår hälsa, och därför tycker jag att det är viktigt att behålla förmågan att tänka själv även när något marknadsförs som vetenskapligt, naturligt, hälsosamt eller läkande. Läkemedel kan vara livräddande och helt nödvändiga. De kan också ge biverkningar och ibland behandla ett symtom utan att förändra det som från början bidrog till att problemet uppstod. Alternativ hälsa är inte befriad från överdrifter eller ekonomiska intressen.
Ju mer jag har lärt mig om kroppen och om hur vår mat produceras, desto mer har jag börjat ifrågasätta sådant jag tidigare inte ägnade särskilt mycket uppmärksamhet åt. Att gå genom en mataffär och faktiskt läsa innehållsförteckningarna förändrar ganska snabbt bilden av vad vi kallar mat. Raffinerade oljor, modifierad stärkelse, emulgeringsmedel, stabiliseringsmedel, sötningsmedel, färgämnen, smakförstärkare och det märkligt anonyma ”arom” eller ”naturlig arom”. Ingredienser som blivit så vanliga att de knappt väcker någon reaktion längre?
Jag är mer intresserad av att förstå vad som faktiskt pågår. Och vilka tjänar ekonomiskt på att du stoppar i dig något som din kropp sedan får symtom av? Kroppen är inte skild från naturen. Den är natur. Samma intelligens som får ett sår att sluta sig, ett frö att söka sig mot ljuset och naturen att röra sig genom sina cykler.
Mat som medicin
För mig är mat medicin. Vi äter inte bara för att bli mätta. Det vi äter bryts ner, tas upp och blir en del av den biologiska miljö våra celler lever i. Kroppen ska varje dag reglera blodsocker, bilda hormoner och signalsubstanser, reparera vävnad, omsätta energi, hantera oxidativ stress och bygga nytt av det material vi ger den.
I ett historiskt perspektiv är det egentligen ingenting nytt. Människan har levt nära naturen under nästan hela sin historia och generation efter generation lärt sig vilka växter, örter, rötter, svampar, frukter, frön och andra råvaror som gav näring, kraft och läkande. Den kunskapen fanns långt innan vi kunde isolera en molekyl eller beskriva en biologisk mekanism i ett laboratorium.
Vem tar ansvar för barnen?
Någonstans i allt det här kommer jag tillbaka till barnen. De som föds in i den värld vi redan har byggt. De som ska leva vidare när vår tid här är över och som inte själva har valt maten som ställs framför dem, ämnena de exponeras för eller den miljö deras kroppar ska utvecklas i. Vad lär vi dem om mat?
Jag önskar att fler barn fick växa upp med en självklar relation till riktig mat. Att de fick lära sig var maten kommer ifrån, hur en råvara ser ut innan industrin har gjort något med den och att kroppen är värd att ta hand om långt innan den börjar signalera att något inte står rätt till. Tungmetaller, luftföroreningar, pesticider, hormonstörande ämnen, metabolism och inflammation är några av de områden som studeras i relation till barns utveckling och neuropsykiatriska tillstånd. Autism är komplext och har en stark genetisk grund; forskningen pekar samtidigt mot att gener och miljö inte alltid kan förstås som två helt åtskilda världar. För mig är det skäl nog att bry mig om sådant vi faktiskt kan påverka. Inte ur rädsla. Utan ur ansvar.
Vi kan inte skydda våra barn från allt de kommer möta under ett helt liv. Men vi kan ge dem en annan grund. Vi kan lära dem att läsa en innehållsförteckning. Låta ett äpple få smaka sött utan att varje smak behöver förstärkas. Visa dem att mat kommer från jord, växter, djur och människor – inte från en fabrik. Och framför allt kan vi lära dem att kroppen inte är någonting de ska börja bry sig om först den dagen den blir sjuk. Vi har alltid fört kunskap vidare till dem som kommer efter oss. Hur man finner mat, hur man använder växter, hur man tar hand om kroppen, hur man lever med jorden och hur man överlever. Den kunskapen har burits mellan generationer långt innan det fanns innehållsförteckningar och kostråd. Kanske är en del av vår uppgift i vår egen tid att börja föra något av det vidare igen. Barnen ska en dag ta vid där vi lämnar. Jag hoppas att vi lämnar efter oss mer än en livsmedelsindustri som lärt dem vad de ska köpa.
