Kurshelg 2. Shamansk Healing.
Bakom Masker & Försvar
Hemma efter kurshelg i shamansk healing. Vi har vänt oss mot väster och vattnets element. Att kliva ur tid och rum helt och fullt. En helg i skogen med Jaguarens och Björnens medicin. Det finns något uråldrigt och universellt i att vara i naturen i tystnad, där naturen möter oss med sin visdom, kraft och läkning. Min själ har växtvärk och känns öm, efter det jag varit med om i helgen. Bortom tid och rum. Igenom elden och ut på andra sidan. Att älska när det gör som ondast. Jag tror att när själen är redo för förändring, kommer den till oss.
Fotocred till @gaialife.se 😍
Medicinhjulet och riktning Väst
I Väster går resan djupare in i det undermedvetna. Här möter vi elementet Vatten och Jaguarens medicin, med känslorna, intuitionen och skuggan som vägvisare in i de lager som formar våra liv långt innan vi själva är medvetna om dem. Väst ber oss att se på livet som en spegling. På relationerna vi återkommer till och situationerna vi hamnar i. Här blir det tydligt hur våra inre föreställningar, gamla berättelser och grundsår fortsätter att leva genom våra val, beteenden och mönster. Det vi bär inom oss söker hela tiden uttryck, och mycket av det vi möter omkring oss kan visa något om den inre verklighet vi själva ännu inte har sett klart.
Det kräver en särskild sorts ärlighet att gå in i Väst helt och fullt. Att våga se på sitt eget liv utan att lägga ansvaret utanför sig själv. Att lägga märke till vad som faktiskt har skapats, vilka mönster som återkommer och vilka sanningar vi väljer att ha om oss själva och andra. Det leder oss in i Skuggarbetet, ner i det underjorden där vi får möta våran egen dynga. I de stunder då livet flyter är det ofta enkelt att känna kärlek till sig själv. Det verkliga arbetet visar sig när vi prövas, när något gör ont, när vi blir triggade, när mörkret kommer nära och de delar av oss vi helst vill slippa se stiger fram.
Kan vi möta också dem med närvaro?
Kan vi vara kvar i oss själva när skammen, rädslan, sorgen eller ilskan kommer?
Kan vi se våra mindre smickrande sidor utan att vända oss bort?
Det är där skuggan börjar förvandlas till medicin.
Jaguaren rör sig genom mörkret med en skärpa som ser det som finns under ytan. Hon lär oss modet att möta våra mönster, stå kvar i vår kraft och se sanningen även när den utmanar den bild vi tidigare haft av oss själva. I hennes medicin finns också förmågan att röra sig genom förändring och låta sådant som hör till en tidigare del av livet få dö bort.
Vattenelementet bär samma rörelse. Vattnet rör sig, förändrar form, söker sig fram och påminner oss om vårt eget känsloliv. När känslorna får röra sig blir de bärare av information, intuition och djupare förståelse. Stillastående vatten blir giftigt.
I Väst möter vi därför frågan om flöde.
Var håller vi tillbaka?
Var försöker vi kontrollera det som egentligen vill förändras?
Var har vi tappat kontakten med vår egen längtan, sensualitet, kreativitet eller lust?
När flödet bryts någonstans i våra liv kan det ibland visa var vi håller fast, var vi bär motstånd eller var något inom oss längtar efter rörelse. Den där stilla kunskapen som ofta kommer innan vi hunnit resonera färdigt. När gamla röster, inlärda föreställningar och andras förväntningar börjar skalas bort kan den egna rösten bli tydligare.
Att låta känslorna vara en del av vår intelligens.
Att låta intuitionen få väga lika tungt som tanken.
Och att låta handlingarna följa det vi säger att vi tror på.
För den shamanska vägen kräver att walk the talk. Walk the walk. En vilja att fortsätta gå även när vägen blir obekväm, det är genom våra val och handlingar som det inre arbetet börjar få form i den yttre världen. Att se våra projektioner, våra grundsår och våra återkommande mönster. Att låta känslorna röra sig, lyssna till kroppens och intuitionens språk och återta den kraft som varit bunden i sådant vi tidigare försökt undvika.
Vattnet påminner oss om att livet alltid är i rörelse.
Och Jaguaren lär oss att gå in i mörkret med öppna ögon.
Initiering till ditt växande.
Det börjar alltid i det tysta. Med en känsla. Med en viskning, innan orden når fram. Som en svag rörelse inom dig du knappt tidigare lagt märke till. Ett ljus som tänds inom dig, utan att du visste att rummet fanns. Det som förändrar oss börjar sällan högt. Oftast är det knappt märkbart. En känsla som stannar kvar. Något inom dig som inte längre går att ignorera. Som att du plötsligt förstår något du egentligen alltid vetat. När du väl inser, går det inte riktigt att vända bort blicken. Som en gammal sanning du burit länge. När du möter den uppstår ett val. Att fortsätta som förut eller att vara ärlig mot dig själv. Att inte längre lämna det som vill bli sett. Där börjar rörelse. Det är en initiering till ditt växande. För i det ögonblick du tar ansvar öppnas dörren till din kraft.
Så länge jag kan minnas, har den irländska varghunden följt mig i drömmarnas land.
Kelternas varghund. I en annan tid, har vi levt ihop sida vid sida. Förfäderna viskar om dimman mellan världar, om kraften och magin, om det synliga och osynliga. Mitt hjärta sjunger i mötet med stigfinnaren. Tack Lupus för allt du väcker i mig.
