Kurshelg 3. Shamansk Healing.
Djupa andetag och stilla viskningar.
Denna helg har vi samlats igen i vår heliga cirkel, i närvaro med naturen och allt levande. Med fokus på hjärtats väg. Att vandra in i norr är att kliva in i tystnaden, där vinden bär förfädernas viskningar och där själen minns sitt ursprung.
Att ha tillit till hjärtat, där längtan bor.
Vi lyssnar till viskningarna från vargens styrka & kollibrins lätthet. Den ena rösten talar om inre styrka, sanning och de vägar vi väljer. Den andra bär budskapet om lätthet, närvaro och själens skimrande nyanser. Att förvandla skam till visdom och rikedom. Att låta det som tidigare bundit oss nu bli den väv som bär vår kraft. Att vända blicken inåt i stället för att jaga svar utanför. Små glimtar susar förbi, ögonblick som fångar min lust och längtan att följa efter.
Den själsliga utvecklingen talar sällan genom logik först. Den viskar genom intuition. Som den vita kaninen i Alice i Underlandet dyker den upp för att leda dig bort från det välkända. Frågan är inte alltid om det är möjligt, utan om du vågar följa det som kallar på dig innan du har alla svar. De flesta människor är inte rädda för förändring. De är rädda för det som måste kännas på vägen dit. Problemet är sällan att vi inte själva har svaren, snarare handlar det om vi har tillit till den inre rösten. Att ha tillit till det som ännu inte manifesterats.
Vågar du släppa taget?
Vågar du följa efter?
Medicinhjulet och riktning Norr - Vargens medicin.
Riktning norr blev för mig en riktning som på många sätt handlar om att börja stå kvar i sig själv. I kroppen. För det är en sak att veta vad som är sant för en själv, men en helt annan att faktiskt leva efter det när det kostar någonting. När det innebär att göra någon besviken. När det innebär att lämna något välbekant. När det innebär att sluta anpassa sig till sammanhang där delar av en själv inte längre får plats.
Det finns inget motsatsförhållande mellan självständighet och tillhörighet i vargens värld. Den behöver båda. Att få tillhöra utan att överge sig själv. Att få vara en del av något utan att behöva lämna sin egen riktning. Att känna när vi kompromissar av kärlek och när vi egentligen gör det av rädsla.
Jag tror att många av oss lär oss tidigt att läsa av flocken. Vi känner vad som förväntas. Vad som uppskattas. Vilka sidor av oss som passar in och vilka som skapar friktion. Så småningom kan den förmågan bli så stark att vi hör alla andra röster tydligare än vår egen. Norr förde mig tillbaka till frågan om vad som händer när jag slutar orientera mig efter allt runt omkring mig och börjar lyssna till den där mycket äldre kunskapen i kroppen. Den som vet före huvudet. Den som drar ihop sig när något är fel. Den som öppnar sig när något är sant. Den som reagerar långt innan jag själv hunnit formulera varför.
Vargens medicin handlar för mig om närvaro och förmågan att urskilja det som sker, snarare än det jag önskar att det betydde. Att våga känna efter vad som händer i mig när jag närmar mig något. Att märka skillnaden mellan rädsla inför det okända och den djupare signalen som säger att något faktiskt inte är rätt för mig. Den skillnaden är inte enkel. Den måste tränas genom erfarenhet genom att lyssna och sedan se vad som händer jag följer det jag hör. Genom att ibland göra fel. Genom att känna hur kroppen reagerar när jag går emot mig själv. Genom att långsamt bygga upp tilliten till min egen förmåga att känna riktning.
Elden förändrar det den kommer i kontakt med. Det går inte kontrollera en eld genom att ignorera den. Vi måste lära känna vår egen livskraft. Viljan. Ilskan. Begäret. Passionen. Kreativiteten.
Den inre eld som blivit kvävd har lärt oss att vara duktiga, förutsägbara, att ilska inte varit välkommen eller att begär känts farligt. För att vår kraft blivit för mycket i fel rum. Men en eld som aldrig får brinna försvinner inte bara. Den kan lägga sig djupt och manifestera sig som frustration, trötthet och rastlöshet.
Vad vill fortfarande leva genom mig?
Vad har jag gjort mindre för att passa in?
Vad händer om jag slutar dämpa det som faktiskt ger min eld syre?
Vad kräver min kraft av mig när jag väl börjar lyssna på den?
Att sluta skylla på att andra inte förstår.
Att sluta vänta på tillåtelse.
Att själv behöva stå för de val man gör.
Under det här första året i Medicinhjulet har varje riktning på sitt sätt fört mig närmare det som är sant under alla lager jag har lagt ovanpå mig själv. För när jag väl hör min egen riktning blir nästa fråga svårare. Är jag villig att följa och lyssna till den kunskap som redan finns där inne? Någonstans mitt i allt detta fortsätter jag att lära mig vad det faktiskt innebär att gå min egen väg.
När du blir mer sann mot dig själv.
Om det är något jag lärt mig på min andliga och personliga resa, så är det att det krävs hårt jobb bakom det som andra inte ens märker av. Djupa processer som mognar och öppnar upp till en ny verklighet med överflöd. Det inre arbetet är en livsresa, och ibland, som en blixt från klar himmel, dyker det upp något gammalt igen som du trodde att du var färdig med. Den gamla vägen dyker inte upp för att du ska ta den igen, utan för att känna hur mycket du har förändrats och att du kan välja annorlunda. Varje loop i spiralen är en nyckel till vad du behöver lära dig. Så länge du inte ser lärdomen, kommer du få möta det om och om igen.
När du slutar göra motstånd sker något magiskt. Det som gjorde ont kommer mjukna. Det som en gång skapade kaos, blir till visdom och din egen medicin.
🍃
Walk in Beauty,
Linn
