Varför intuitionen sällan kommer så som vi förväntar oss.

Att lyssna till den inre rösten.

Det finns en föreställning om att den inre rösten ska komma som ett tydligt tecken från himlen, en stark vision, eller ett ögonblick där allting plötsligt faller på plats.

Många väntar på ett tydligt tecken, eller något dramatiskt som ska bekräfta allt innan vi vågar lyssna på den där ‘galna’ inre rösten. Jag tror att många människor upplever det här oftare än de själva förstår. Och väntar på just det — ett bevis som är så tydligt att de slipper ta ansvar för sitt eget lyssnande. Något som bekräftar vilken väg de ska gå, vem de är, vad de borde lämna eller vad de borde välja. Som om intuition måste komma som en blixt från himlen för att vara verklig. Och jag tror att det är där många missförstår intuition. Som om den ska leverera färdiga kartor och perfekta instruktioner.

Vi har blivit lärda att leva uppe i huvudet i århundraden, som tusenfotingar utan kropp, och många har inte lärt sig vad närvaro är i kroppen eller hur de ska förhålla sig till det.

Är det intuition?
Rädsla?
Önsketänkande?
Fantasi?

Varför kommer det här till mig? Vad betyder det? Och innan känslan ens hunnit visa sig färdigt har huvudet redan klivit in och försökt kontrollera hela processen. Sinnet börjar genast analysera, rationalisera och kategorisera upplevelsen, och kanske är det just där något går förlorat.. Vi lever i ett samhälle som tränat oss att söka efter det högljudda, snabba och tydliga. Det som går att bevisa, mäta och förklara logiskt. Därför vet många människor inte längre riktigt vad de ska göra med den inre rösten. Var den kommer ifrån. Om den går att lita på. Om den ens betyder något. Vi har blivit lärda att lita mer på det rationella än på vår egen inre upplevelse, samtidigt som mycket av vår djupaste intelligens fungerar på ett helt annat sätt.

Intuitionens språk

Den inre rösten kommer oftast mycket mer lågmält. Som små viskningar i kanten av medvetandet. En subtil känsla som återkommer. Ett ord som fastnar. En återkommande tanke. En riktning som drar i dig utan att du först kan förklara varför. Ibland är det en fysisk förnimmelse, ibland en stilla vetskap, ibland bara en känsla av att något inte längre stämmer. Och kanske är det just därför den är så lätt att missa. Vi har lärt oss att värdera det höga, tydliga och logiska, men mycket av vår inre intelligens arbetar på en annan frekvens. Intuition är sällan ett färdigt svar. Snarare en inbjudan till något nytt som försöker ta form inom oss. Ett annat sätt att lyssna än det vi blivit tränade i.

Att lyssna på den inre rösten är ett hantverk. En övning i att bli tillräckligt närvarande för att uppfatta det som aldrig uttalas rakt ut. Intuitionen kräver att du inte direkt söker bevis, resultat eller en färdig karta. När du kräver något tillbaka blir det inre lyssnandet spänt, och sinnet börjar söka efter bekräftelse istället för att vara mottagligt. När du lämnar kroppen och går upp i huvudet blir det subtila nästan omöjligt att höra. Du lämnar mindre utrymme för det subtila att få existera.

Det subtila språket kräver inte kontroll. Det vill främst att du ska vara tillräckligt närvarande för att kunna uppfatta det. Att märka vad som händer med energin när du är på en viss plats. Vilka signaler som återkommer trots att du försökt ignorera dem. Vilka ord, människor, symboler eller känslor som fortsätter knacka på tills du till slut vågar lyssna.

Ju mer du lär dig lyssna, desto lättare blir det att också lära sig skilja mellan intuition, rädsla och gamla mönster. Att urskilja det som inte alltid uppfattas genom det rationella sinnet, och långsamt börja känna igen hur det som viskar faktiskt känns i den egna kroppen.

Intuitionen är kroppens subtila sätt att visa vad som är sant.

Nervsystemet kommunicerar subtilt. Kroppen kommunicerar subtilt. Intuitionen gör det också. Det intressanta är att intuition verkar dra sig undan ju mer vi försöker kontrollera den. Nästan som att den inre rösten kräver ett annat sätt att lyssna. När vi känner något men direkt börjar tvivla på det, analysera det, prata bort det eller rationalisera bort det, lämnar vi ofta kroppen och går upp i huvudet istället. Vi försöker tänka oss fram till något som egentligen först behövde kännas. Och ju mer vi pressar fram ett svar mentalt, desto längre bort kommer vi ofta från den där första stilla förnimmelsen som försökte visa vägen.

Om du försöker att vara närvarande, vad händer då?
Om du lyssnar på de förnimmelser och det som känns i din kropp, utan att omedelbart kräva ett svar, vad börjar visa sig? Vad händer om du slutar vänta på det stora tecknet och istället börjar följa de små spåren?

Ofta handlar intuition inte om att du ska förstå allting direkt. Snarare verkar den bara vilja att du tar ett litet steg. Att du lyssnar lite mer noggrant. Att du förblir öppen för något du ännu inte helt förstår, istället för att omedelbart försöka definiera det, förklara det eller kontrollera det. Det är ett hantverk att lära sig lyssna på det som inte uttalas i ord. Det kräver en annan typ av uppmärksamhet än den de flesta av oss blivit tränade i att använda. Ett sätt som blir möjligt först när distraktionerna börjar tystna och du börjar uppmärksamma det som hela tiden har pågått under ytan.

För mig har detta blivit tydligare ju mer jag saktar ner. Ju mer närvarande jag blir i min kropp, desto lättare blir det att känna igen skillnaden mellan rädsla och intuition. Och kanske är det egentligen där intuition börjar — i förmågan att bli tillräckligt närvarande för att uppfatta det subtila. Kanske är det också där den inre rösten blir tydligare, först när vi själva slutar överrösta den?

Linn

» Vad händer när du börjar uppmärksamma de små signalerna?
» Vad händer när du blir tillräckligt närvarande för attlyssna på förnimmelserna som rör sig genom din kropp?